NyytiTalk IG: Vi pratar om ätstörningar med Monica Ålgars

19.10.2021 — Arja

Ätstörningar drabbar oftare flickor och kvinnor än pojkar och män. Vad beror det på? Och vad är ätstörningar egentligen? Hur uppstår de? Hur har Coronapandemin påverkat personer med ätstörningsbakgrund? Och vad kan jag göra om jag är orolig för en vän? Hur och var söka hjälp?

Dessa och många fler frågor fick sina svar då Monica Ålgars, psykolog, docent i klinisk psykologi, forskare och kognitiv psykoterapeut specialiserad på ätstörningar och kroppsbild, gästade NyytiTalk goes Instagram tisdagen 9.11. Som värd för NyytiTalken fungerade Nyytis Sofia.

Se inspelningen av NyytiTalk goes Instagram 9.11.2021: Vi pratar om ätstörningar! här eller klicka på bilden bilden nedan.

Inspelningens längd: 47 min.

Vad tyckte du om NyytiTalken? Fick du ny kunskap? Några insikter att ta med dig på vägen? Ge oss gärna respons via det elektroniska responsformuläret.

 

 

 

 

 

Näytä tämä julkaisu Instagramissa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Henkilön Nyyti ry (@nyytiry) jakama julkaisu

Textmotsvarighet

Nedan kan du läsa textmotsvarigheten (transkriptionen) av NyytiTalk goes Instagram den 9 November 2021: Vi pratar om ätstörningar.

Talare

TRANSKRIPTIONSMARKERINGAR

Textmotsvarighet för NyytiTalk goes IG

[inspelningen börjar]

Sofia [00:00:00]:

Jag ser dig och hör dig jättebra. Utmärkt. Välkommen alltså till dagens NyytiTalk som är en ungefär timmeslång diskussion med en sakkunnig och med ett tema som rör studerandes liv och psykiska hälsa. Idag har vi en gäst med mycket djup, och också lång erfarenhet och kunskap om dagens tema. Och det är via utbildning, arbetserfarenhet och kanske också egen livserfarenhet. Jag heter Sofia Lindqvist och jag arbetar vid Nyyti som sakkunnig. Idag pratar vi om ätstörningar. Vad det är, vad det beror på och hur coronapandemin eventuellt påverkar symptomen. Vi pratar också om kroppsbild, oro för närstående med ätstörningssymptom, och om att söka vård.

Vi har redan en hel del frågor på lut, men vi tar också in eventuella nya frågor under liven, så gott det går. Använd gärna Q&A-funktionen, där hittar ni frågorna till Monica. Och som vår gäst här idag har vi som sagt Monica [?? 00:01:03]. Hej, välkommen.

Monica [00:01:05]:

Hej. Tack.

Sofia [00:01:07]:

Du är psykolog, du är docent i klinisk psykologi, forskare och kognitiv psykoterapeut. Och du har specialiserat dig på ätstörningar och kroppsbildsfrågor. Ja. Vi har en alldeles perfekt person här idag för att prata om ätstörningar. Hjärtligt välkommen hit till NyytiTalk goes Instagram.

Sofia [00:01:27]:

Orsaken till att vi talar om ätstörningar idag är förstås att fenomenet självklart förekommer bland högskolestuderande. Och det finns vissa tecken som tyder på att coronapandemin i viss mån kan ha förvärrat läget. Åtminstone för personer med ätstörningsbakgrund. Nu i november fokuserar vi i Nyyti på kommunikation på frågor kring jaget och identiteten. Och ätstörningar relaterar också till hur vi ser på oss själva, hur vi är och vad vi är värda, och så vidare. Men nu ska vi få höra mer om själva temat av dig, Monica. Du kan börja med att presentera och berätta lite mer om dig själv.

Monica [00:02:05]:

Ja, hej. Tack att jag fick komma med och roligt att vara här. Säg genast om det blir något strul med hur det hörs så försöker jag fixa. Men ja, du presenterade mig redan men jag är alltså psykolog till grundutbildningen också, också psykoterapeut och forskare. Jobbar med ätstörningar från olika vinklar, både på HUS ätstörningsenhet och sedan också via forskning, och sedan håller jag lite småskaligt också psykoterapi, privat mottagning. Ja. Ungefär det kanske om, vad ska vi säga, mitt jobb.
Sofia [00:02:45]: Precis. Jag är ändå intresserad av det här; Vad var det som fick dig att bli intresserad av det här med ätstörningar och specialiserade dig på det, så här grundligt?

Monica [00:02:56]:

Ja, jag skrev tidigare min gradu om kroppsbildsteman, och fortsatte sedan med min doktorsavhandling om ätstörningar och kroppsbild. På något sätt i den vevan, kanske. Och gjorde också praktik, min psykologpraktik, och kom där i kontakt med ätstörningar. Kanske orsaken till varför på något sätt … Kändes för mig jätteviktigt och intressant att ha att göra med, vad ska man säga, många [?? 00:03:24] i de här sjukdomarna att de är jättekomplicerade. Att det finns en stark psykologi i ätstörningar, det handlar som du sa om självbild, känslor, tankar, identitet, livserfarenheter, och så vidare. Därtill har ätstörningar en ganska stor biologisk komponent, att de har att göra med kroppen och det faktiska ätandet. Och sedan dessutom lever vi ju i ett samhälle med en kultur som är otroligt tillrådda när det gäller de här frågorna, att vi lever i ett ganska otroligt laddat klimat. Och allt det här gör det teoretiskt intressant. Men samtidigt så, jag brukar säga att genom åren när jag jobbat kliniskt med ätstörningar – jag träffar väldigt många människor som kämpar med de här frågorna – så har det kanske blivit väldigt tydligt för mig att det är kanske ganska teoretiskt intressant, men att det [?? 00:04:18] hela den här mångbottnade situationen på sina egna axlar och sitt eget mående. Så det är en ganska stor och tung sak. Men också därför tycker jag den är jätteviktig att jobba med. Långt svar men ungefär så blev jag intresserad av det här temat.

Sofia [00:04:35]:

Ja, jätteintressant och viktigt. Tack. Då vill jag fråga dig; Vad är egentligen ätstörningar? Vad är det vi pratar om när vi pratar om ätstörningar? Och kanske det här att vi alla har ju kanske vanor när det kommer till ätande, och alla kanske inte helt sunda, men var går gränsen? När och var blir en sådan vana – ett sätt att förhålla sig till mat – ett problem som kan räknas som en störning?

Monica [00:05:00]:

Ja, det där är en jättebra fråga. Och jag tänker, som du säger att vi alla navigerar på något sätt i det här med mat och ätande och kropp och träning och hälsa. Landskapet, och vi vet både från studier plus att jag tänker att säkert alla från sitt eget liv, att det här är ju inte helt lätta saker. Alla ska på något sätt förhålla sig till det. Det finns en väldigt stor skala med att man på något sätt kämpar med de här temana, till det som [är sedan liksom ? 00:05:29] kliniska ätstörningar som har sina egna diagnoskriterier. Och jag tänker att det är absolut ingen klar skiljelinje, utan det är ju en skala, på något sätt. Men vad ätstörningar är, om vi tänker på ätstörningsdiagnoser, de tre vanligaste är anorexia – det som är att man begränsar sitt ätande och vanligen leder till undervikt, och sedan att man har en kroppsbildsproblematik och en rädsla för att gå upp i vikt. Och bulimia nervosa, som i korthet handlar om det att man har situationer där man hetsäter, äter stora mängder mat och sedan på något sätt försöker kompensera för det genom att till exempel kräkas. Sedan den tredje huvudkategorin bland de mest kända ätstörningarna är hetsätningsstörning, som i korthet handlar om att man hetsäter, att man har episoder där man äter stora mängder mat. Och det hör oftast samman sedan med skuld- och skamkänslor och ångest. Nu blir det en lång förklaring, men jag ville svara på din fråga om att ”när vet man att något blir ett problem?” Så jag tänker själv att en gräns är kanske när det på något sätt börjar påverka ens vardag, och ens mående. Att man till exempel funderar så mycket på mat och kroppsbild och träning; ”Vad kan jag äta, vad kan jag inte äta, vad har jag ätit?” Att det där påverkar ens vardagliga liv och kanske också saker man gör, att man börjar undvika till exempel vissa situationer eller så. Sedan förstås att det börjar påverka ens fysiska hälsa på något sätt. Men också ens psykiska hälsa, som till exempel ångest eller sinnesstämning, eller så.

Sofia [00:07:24]:

Mhm. Ja.

Monica [00:07:25]:

Nu har jag superlånga svar på dina frågor, du får …

Sofia [00:07:29]:

Det gör ingenting. Genom att det blir en inspelning av det här så är det värdefullt för resten av världen att få det [?? 00:07:36] Vi vet att du kan mycket om det här så det är värdefullt. Sammanfattningsvis kan man säga att ätstörningar är väldigt mångbottnade fenomen. Att det är inte något som man kanske … finns relation till kroppsbild och annat, men hurdan kroppen sedan är, hur den ser ut, varierar jättemycket, och det kan vara väldigt osynligt. Det är jättesvårt att veta.

Monica [00:08:01]:

Så är det absolut, och jag tänker att det är bra att man nuförtiden pratar om det. Att ätstörningar är definitivt inte bara till exempel unga underviktiga kvinnor, utan ätstörningar syns ofta inte på. Utanpå [?? 00:08:16] eller kroppen kan liksom vara på väldigt många olika sätt och det ökar inte om man har ätstörningar eller inte.

Sofia [00:08:23]:

Nej. Precis. Hur vanligt är ätstörningar? Att kunna som … eller diagnostisera eller kunde diagnostiseras. Å andra sidan, vet man hurdant mörkertalet är? Alltså, finns det mycket personer med symptom som skulle kunna diagnostiseras om de sökte vård?

Monica [00:08:42]:

Ja. Det är alltid lite svårt med procenten, för det varierar mellan [?? 00:08:46] beroende på hur man ställer frågorna, och så vidare. Men att i Finland har det senaste åren kommit populationsbaserade studier som tyder på att dels är ätstörningar ganska vanliga, för några år sedan kom en studie som tyder på att var sjätte finländare har en ätstörning. Det är ganska mycket. Eller har haft en ätstörning före vuxen ålder. Och nyligen kom en ny studie som tyder på precis samma, att det finns ett ganska stort mörkertal. Att det är också många som inte söker vård, eller får vård, att det finns en underdiagnostik.

Sofia [00:09:24]:

Ja. Jag försökte ta reda på här inför det här, vad är läget bland högskolestuderande nu? Men tyvärr har det inte kommit ännu. Det kommer i december, antagligen. Resultatet från de här högskolestuderandes hälsoundersökning som samlades in via enkät i våras, tidigt i år. Men resultatet finns inte idag att tillgå. De resultat vi har om högskolestuderande är från 2016. Rätt så gamla. Men där också så när jag tittade på dem så blev det klart att diagnostiserade tillstånd har rapporterats av 2 % procent av kvinnorna, och 0,3 % av männen. Men sedan, när det var fråga om huruvida man hade symptom, till exempel att tankar på mat dominerar livet, då var procenten betydligt högre.

Monica [00:10:14]:

Ja, det där är en jätteviktig poäng. Att kliniska diagnostiserbara ätstörningar, så de är en sak, men just som du säger att man har ätstörningssymptom eller problem med ätstörningar och kroppsbild, är betydligt vanligare. Och därigenom varierar procenten ganska mycket beroende på hur man ställer frågorna. Men definitivt är det sådant som många kämpar med och funderar på.

Sofia [00:10:38]:

Ja. Är det ett problem att det finns mörkertal, som man inom vården funderar på? Att hur hittar man de här människorna, eller är det helt enkelt så att man väntar på att människorna ska hitta vården?

Monica [00:10:51]:

Det beror säkert lite på … liksom … vården är kanske inte så att man går och söker upp människor, men att definitivt tänker jag att en viktig sak är att upptäcka ätstörningar i tid och att få hjälp i tid. Det vet vi också från studier att ju tidigare man får hjälp och ju tidigare man kommer aktivt igång med att jobba med den här situationen, desto bättre prognos och desto bättre tillfrisknar man. Så absolut tänker jag att det är en jätteviktig sak det här att få hjälp.

Sofia [00:11:24]:

Ja. Samma som gäller alla psykiska störningar.

Monica [00:11:27]:

Så är det.

Sofia [00:11:30]:

Då är det att fråga dig; Vad vet vi, vad vet forskningen om det att vem som insjuknar i ätstörningar? Ja, vad är de bakomliggande orsakerna? Du inledde med att tala om hur mångbottnat och hur mycket … olika faktorer som en person måste bära. Är det svaret på frågan vad det beror på? Det är väldigt många olika saker det beror på, men vad är huvudorsaken?

Monica [00:12:01]:

Om jag svarar lite först demografiskt om vilka … på det sättet, och sedan kanske lite om orsakerna, så om jag tänker att vem som helst kan insjukna i en ätstörning. Men i genomsnitt är det mycket unga kvinnor som insjuknar. Men också barn insjuknar, människor av alla kön insjuknar, människor i alla åldrar kan insjukna. Men att det är oftast så att i ungdomsåren utvecklas symptomen första gången. Vänta lite min ruta är lite mörk, jag ska titta rakt in …

Sofia [00:12:38]:

Ja.

Monica [00:12:41]:

Men ja, det man kan säga om orsakerna. Så det är just jättekomplext. Vi vet att det finns en ganska betydande genetisk sårbarhet, att genetiska faktorer förklarar en ganska stor del av vem som riskerar att insjukna och vem som har en mindre risk. Ärftligheten är en stor komponent. Men därtill så finns till exempel psykologiska faktorer som till exempel problem med könsförtroende och problem med identitet eller att man har mycket jobbiga känslor och kanske svårt att riktigt veta hur man ska hantera dem. Att man till exempel har svåra traumatiska erfarenheter är en riskfaktor, sedan vissa personlighetsdrag, till exempel perfektionism och tvångsmässighet kan vara riskfaktorer för ätstörningar. Och sedan därtill tänker jag att samhället och klimatet och kulturen, det är ännu en faktor. Det gör det inte lättare att förhålla sig. Det är kanske inte så att kulturens utseendeideal är den enda faktorn som förklarar ätstörningar, men vi vet att bantning till exempel, att man begränsar ätande, är en stor utlösande faktor som kan utlösa en ätstörning om man har en sårbarhet för den.

Sofia [00:14:08]:

Ja.

Monica [00:14:09]:

När vi lever i ett klimat som uppmanar människor att rådda med sitt ätande och begränsa sitt ätande och försöka förändra sin kropp så leder det till att den här genetiska sårbarheten kan på det sättet utlösas hos människor. Förstår du hur jag menar?

Sofia [00:14:23]:

Ja, jag förstår jättebra. Jag hade inte tänkt fråga dig, och du nämnde lite redan, men det här liksom att när det brukar utlösas. Är det en bred åldersgaffel eller vid specifika tidsåldrar, eller åldrar, när det händer?

Monica [00:14:41]:

Vi vet att ungdomsåren är en vanlig tid att insjukna. Och det är på detta sätt ganska logiskt för att det händer jättemycket, både psyke och kroppen förändras snabbt och man lösgör sig från föräldrarna och identifierar sig kanske allt mer med kompisar och jämför sig på ett annat sätt. Plus hormonella förändringar som kan göra det psykiskt stormigt. Men det kan också vara … det finns teorier om att de hormonella förändringarna kan vara en utlösande faktor. Det är mycket som händer där. Men att också till exempel barn kan insjukna och det finns också människor som insjuknar första gången i vuxen ålder.
Sofia [00:15:24]: Ja. Kan man säga att högskolestuderande i allmänhet redan har insjuknat, eller är det en ålder där det fortfarande sker insjuknande? Eller är det tonåren mest?

Monica [00:15:38]:

Jag tänker att det finns nog en variation där. Definitivt finns det också människor som insjuknar till exempel i högskoleåldern, det är en sådan tid i livet då det händer jättemycket. Flytta hemifrån till exempel är en ganska stor grej. Att alla sådana här förändringar kan vara sårbara tider.

Sofia [00:15:57]:

Ja. Det torde vara så, eller så var det i alla fall i högskolestuderandes hälsoundersökning att man såg en stor skillnad mellan patienterna när det gäller kvinnor och män, och det där undrar jag vilka faktorer är det där som inverkar? Att det oftare är kvinnor än pojkar och män som drabbas? Även om det faktiskt var så att det här onormala förhållandet till ätande hade ökat bland manliga svarande. Då är den studien 2016 jämfört med tidigare bland kvinnorna hade samma nivå av andel av dem som åt normalt eller uppgav att de äter normalt. Men det är ändå en diskrepans där fortfarande.

Monica [00:16:39]:

Ja. Det brukar alltid finnas en diskrepans i alla studier om ätstörnings- och kroppsbildsproblematik. Det finns också stor diskrepans i vården vem som söker och får vård, definitivt mera flickor och kvinnor. Det finns säkert flera orsaker där. En är ju den att det traditionellt har varit den där pressen på kvinnor och flickor gällande utseende och gällande kropp. Den har nog varit betydligt mer betonad än den varit för pojkar och män. Det är säkert en stor orsak. Men man har de senaste åren också i Finland börjat prata om pojkars och mäns och alla köns ätstörningar. Det är en viktig diskussion. För att det finns definitivt också en aspekt att pojkar och mäns ätstörningar upptäcks sämre. Det kan handla om både att man själv inte tolkar sina symptom i termer av ätstörningar, det finns inte det här narrativet på något sätt bland pojkar och män. Men också definitivt närstående kanske blir inte lika oroliga lika lätt och [?? 00:17:48] personal upptäcker sämre de här problemen, att det finns säkert underdiagnostik där. Och så vissa pojkar och män beskriver det att söka sig till vård kan vara … det finns en tröskel där också, man tänker grupper och avdelningar med jättemycket flickor och kvinnor, det kan vara så att vården och alla frågeformulär är utformat för flickor och kvinnor. Att det här är nog en viktig grej att uppmärksamma att det på riktigt gäller alla åldrar och alla kön, och att det inte bara är en grupps problem.

Sofia [00:18:25]:

Ja.

Monica [00:18:22]:

Jag tror att det huvudsakligen beror på det här att man inte själv känner igen symptomen och inte heller vården. På samma sätt [?? 00:18:30] närstående blir oroliga att de i själva verket det inte ens finns en skillnad. [?? 00:18:35]. Min gissning är att det finns säkert också en skillnad i förekomst, men jag gissar att det finns också ett glapp i det här med hur mycket vård man söker och får, hur det upptäcks. Men det kan också finnas skam gällande att söka vård och tala om de här sakerna när det har funnits så starkt den här stereotypen om att det är flickors och kvinnors sjukdomar.

Sofia [00:19:01]:

Vi ska tona ner den här skillnaden, tänker jag. Och prata mer allmänt och kanske ändå specifikt med de olika men kanske använda ett sådant språk som är inkluderande och går att känna igen sig i.

Monica [00:19:16]:

Det tycker jag absolut är en jätteviktig grej. Också att jag säger det nu att den absoluta majoriteten är också gjord på flickor, så att flickor och unga kvinnor har varit deltagare. Det har också de senaste tio åren börjat komma mera studier, det finns nog också om alla kön, men ändå att det finns där också en diskrepans att vi har mera kunskap också om kvinnors ätstörningar.

Sofia [00:19:42]:

Ja. Så det får vi ta idag när vi lyssnar på dina [svar? 00:19:46] att det finns kunskapsluckor eventuellt.

Monica [00:19:49]:

Så är det. Sedan finns det kanske också en förvrängning i min egen syn på de här sakerna. Jag tänker att det också bra att hålla i åtanke, att säkert är jag också en del i det stereotypa tänkandet.

Sofia [00:20:00]:

Ja. Visst. Då undrar jag; En sådan här fråga är ganska svår och lite filosofisk kanske. Men du får svara på det du vill och kan. När jag sa i början att vi nu i november behandlar frågor kring identitet och jaget, den här frågan relaterar lite till det. Vad händer med uppfattningen om det egna jaget och kroppsbilden när man insjuknar i en ätstörning? Om man säger att det liksom händer efteråt eller först händer det någonting med jaget och kroppsbilden, och sedan kommer ätstörningen? Hur hänger det hela ihop?

Monica [00:20:38]:

Jättebra fråga. Jätteintressant och … men komplex fråga. Som såklart är individuellt, man har ju sina egna livshistorier och sin egen stig och sin egen utveckling. Men det är liksom både- och. Vi vet från forskningen, till exempel att man har … och också ser i kliniskt arbete att där det finns problem med att man upplever identitets … formande av identiteten som svår, så det är en riskfaktor, eller det kan finnas [med? 00:21:14] insjuknande. Jag tänker ofta med mina egna patienter jobbar … vi brukar tillsammans fundera på den egna livshistorien och vilka saker som funnits i det egna livet som kan ha bidragit till insjuknande. Och där finns också definitivt de här temana. Det kan finnas med att man kämpar med sin egen identitet och självbild, och förstås med sin egen kropp. Därtill så tenderar ätstörningar att också påverka identitetsuppfattningen och identitetsarbetet, och där det förstås är individuellt men ganska konkret förklarar att många insjuknar i ungdomsåren som är en sådan tid där det händer jättemycket med hur man ser sig själv, och hur man ser sig själv i relation till omvärlden och andra människor. Så om man har en svår sjukdom där, det trasslar till det ganska mycket. Det kan vara sådana saker som att man missar mycket saker. Man kanske till exempel undviker situationer eller drar sig undan eller är tillbakadragen på grund av sjukdomen. Det kan vara så att man är på avdelningsvård och missar skolan, missar olika upplevelser. Och det gör det svårare med ungdomstidens identitetsarbete, att det händer jättemycket där socialt, bara med kompisar eller att man förälskar sig för första gången eller kanske testar sina gränser och gör uppror mot föräldrarna eller blir mer självständig. Och allt det här så, för ganska många försvårar ätstörningen det. Inte för alla men för ganska många. Där är det ganska stora frågor ofta sedan. När man börjar tillfriskna och man liksom utmanar den här ätstörningen, så väcks ganska stora frågor om det här, ”vem är jag? Vem är jag utan den här sjukdomen och vad ska jag tillfriskna till?” Om man till exempel insjuknar i nedre tonåren och börjar tillfriskna några år senare, så kan det finnas ganska stora frågor kring det att, ”hurdan är jag?, hur ska jag leva mitt liv?” att ”jag kan inte bli en tolvåring igen, och nu ska plötsligt vara nitton och flytta hemifrån, och hur ska jag bygga upp allt det här?” Nu var det ett långt svar, men får du tag på hur jag menar? Både- och.

Sofia [00:23:39]:

Ja. Precis, jättespännande. Jag hade en fråga, den känns nu helt dum, men det här om identiteten nu inte är helt bildad, eller grundad, eller den på något sätt [hänger upp? 00:23:52] den blir liksom på paus på något sätt, en sund identitetsbildning. Då hade jag frågan, att vid en ätstörning så frikopplas identiteten på något sätt från verkligheten. Jag tänker på anorexi till exempel, att man har en förvrängd bild av kroppen, att den är väldigt stor fast den är väldigt tunn och sådana saker. Ja, jag vet inte, det som du sa just kanske lite motsvarar det här eller på något sätt svarar på det här redan, på ett annat sätt. Har du något att tillägga på det här med identitetens frikoppling från verkligheten?

Monica [00:24:28]:

Ja. Och jag tror att vi … jag beskriver kanske nu samma sak eller tänker på samma sak som du fast med lite andra ord. Min erfarenhet är den att oftast tenderar ätstörningar – framför allt om de håller på lite längre – att liksom nästla in sig på något sätt i identiteten. Och det kan bli liksom … Och det är sådant som många sedan kämpar med när man vill släppa taget om den här sjukdomen. Att ”vem är jag utan den här?”, det blir på ett sätt att på något sätt se sig själv. Det blir också för många ett sätt att förhålla sig till andra människor. För det kan väcka samma frågor, ”hur ser andra mig [?? 00:25:03] om jag inte har den här sjukdomen? Vad finns det med mig som är speciellt, eller som jag är bra på eller som är intressant för mig, eller vill andra människor fortfarande ta hand om mig, får jag vara liten, får jag vara behövande?” Det kan just ge upplevelser att ha just något som man är bra på, något man klarar av. Och alla sådana frågor. Sedan som du sa förstås också hela den här kroppen och relationen till den egna kroppen som kan bli jätte [?? 00:25:35] eller förstås om sjukdomen påverkar jättemycket. Där kan det också vara ganska stora frågor kring ”hur ska jag förhålla mig till en frisk kropp?” och ”vad är en vuxen kropp? Hur ska jag vara i en sådan, och hur skulle det kännas att ha en sådan?” och ”hurdan är en vuxen, frisk kropp?” och alla sådana teman. Och det jag tänker vårdmässigt så är det förstås i tillfrisknandet en jättestor sak att tillsammans fundera på de här temana – hur bygga upp ett jag och en relation till sig själv och andra utan den här sjukdomen?

Sofia [00:26:17]:

Ja. Tack. Jag har en sådan här fråga; Vilken roll spelar eventuellt skamkänslor för insjuknandet? Å andra sidan också för tillfrisknande. Har de någon roll? Var kommer de in i bilden?

Monica [00:26:34]:

Tänker att där kan det vara lite både- och. Det kan vara sådana känslor som av olika orsaker – det är förstås jätteindividuellt – men det kan finnas skam gällande den egna kroppen, skam gällande det egna självet, självförtroendet som kan finnas i bakgrunden för insjuknande. Sedan också hur ofta … det hör ofta mycket skam ihop med symptomen och jag tänker hetsätning är ofta förknippad med jättemycket skamkänslor. Och det är sådant som man kanske känner att det är liksom en hemlighet som man just känner mycket skam för. Och alla de här känslorna är också i ett tillfrisknande, oberoende av ätstörning ett stort tema, att ”vad handlar sjukdomen om? Vilka känslor finns där, till exempel skam, hur kan man bearbeta det?”

Sofia [00:27:28]:

Mhm. Jag förstår att det här är ingen quick fix-grej, men har du något [överlappande tal 00:27:33]

Monica [00:27:34]:

[överlappande tal 00:27:34]

Sofia [00:27:47]:

Jag tänkte när du nämnde skam, att förhålla sig till den här bearbetningen. Jag förstår att det inte finns några snabba lösningar, men är det något du kan säga som psykolog och psykoterapeut, att hur kan man närma sig [?? 00:28:03] på ett uppbyggligt sätt?

Monica [00:28:04]:

Det är nog jättestor fråga. Jag tänker att det handlar om vad skammen handlar om i ens eget liv. Men i korthet, ett mycket kort och generellt svar, så ofta är någon sorts medkänsla ett ganska bra botemedel mot skam eller kanske någon slags … vad ska man säga, antites är väl fel ord, men medkänsla är ofta någonting som kan hjälpa med skamkänslor. Kan man hitta ett sätt att förhålla sig till sig själv, till sin kropp, till sina känslor, till allt man är, på ett sådant sätt där man på något sätt förhåller sig liksom mer förstående och mer omhändertagande och mer medkännande.
Sofia [00:28:52]: Ja. Som vi konstaterade tidigare att det är bra med tidigt ingripande och tidigt stöd, och det här är samma sak, att medkänsla, självmedkänsla funkar. Om det lyckas [?? 00:29:07] om det liksom är till nytta när det gäller det mesta. Ja.

Monica [00:29:13]:

Sorry, nu har jag så mycket tankar om allting, men jag ville …

Sofia [00:29:18]:

Ja, berätta.

Monica [00:29:18]:

… om det här med medkänsla, jag tänker att det ät jättebra att det har pratats mycket under de senaste åren om till exempel självmedkänsla, och jag själv har också pratat mycket om det och jobbar mycket med det. Och jag tänker att det absolut är ett jätteviktigt perspektiv. Men det är också en ganska komplex grej det där med medkänsla. Det är inget som man heller kan på något sätt ordinera människor, att nu ska du vara snäll mot dig själv och behandla dig själv som din bästa vän, och så. Det kan vara ganska djupa, svåra saker som finns där i bakgrunden, med varför det är svårt att vara medkännande mot sig själv. Och jag tänker att det jätteviktigt att jobba kring det, att vad handlar hela det temat om. Det kan finnas en stor rädsla också för medkänsla. Att det … att vi som vårdpersonal kommer hurtigt och säger – eller media, eller vad som helst – att nu ska du vara snäll mot dig själv, så att det kan uppfattas jätteskrämmande eller jättehotfullt eller obehagligt. Att det kan finnas en sådan här rädsla för att om jag är snäll mot mig själv så förlorar jag på något sätt greppet eller kontrollen, eller glider in i något slags löst kaos av lättja. Eller det kan finnas teman, upplevelser om att inte vara värd medkänsla, och så vidare. Jag tänker att där är det också ganska viktigt att fundera på vad det betyder för den människan.

Sofia [00:30:42]:

Mhm. Ja. Min nästa fråga, [?? 00:30:47] bara en annan term, men lite samma tema, självacceptans. Vilken betydelse har självacceptans som en skyddande faktor att inte insjukna, och å andra sidan tillfrisknande. Hur kan en bli bättre på det? [?? 00:31:05]

Monica [00:31:09]:

Det är nog ett jättestort och viktigt tema, som du säger att vara kritisk mot sig själv eller ha svårt att acceptera sig själv, är en riskfaktor. Och att jobba på att acceptera sig själv och komma bättre överens med sig själv är en ganska viktig grej för tillfrisknande. Där tänker jag också att det är – både om man tänker på kroppen eller överhuvudtaget sig själv – också en ganska komplex sak, vad betyder det att acceptera sig själv? Vad betyder det att tycka om sig själv? På något sätt är det ju något som vi alla hela livet jobbar med. Förhållandet till oss själva. Och det är inte heller en svartvit grej, för vissa kan det kännas ganska hotfullt den tanken på att nu ska man på något sätt acceptera eller tycka om sin kropp, och så här. Det är kanske inte alltid där man kan börja. Utan det kan handla om att lite försiktigt bli nyfiken på sig själv, eller hitta sätt att ha ett mer neutralt förhållande till sin kropp, och så vidare. Jag tänker att det är små steg och en ganska komplex grej vad det innebär.

Sofia [00:32:21]:

Ja. Ändå om det lyckas så är det definitivt till nytta.

Monica [00:32:28]:

Absolut. Och jag tänker att i riktning mot det är det absolut så vi jobbar. Men man behöver inte ha som krav att man ska … eller mål att man ska älska varje millimeter av sin kropp eller tycka om sig själv 24:7 alltid hela tiden, utan liksom … jag tänker att [?? 00:32:47]

Sofia [00:32:47]:

Ja. Sedan undrar jag … Jag antydde lite i början att coronapandemin haft viss effekt, men nu skulle jag vilja fråga dig; Vad vet vi om vilken effekt coronapandemin har haft, och den här isoleringen på förekomsten av ätstörningar eller vanlighetsgraden av symptom hos personer som har bakgrund? Jag tänker själv att det här … att vi har … man ska leva – särskilt i början av en sådan här situation där vi inte hade någon aning om vad ska det leda till – vi trodde ju att det går över mycket snabbare i alla fall, men på något sätt att det var mycket sådana stora utomstående hot som vi inte hade kontroll över. Och jag tänker att kontroll kanske har en viss betydelse i det här sammanhanget. Att hur har den här pandemin eventuellt påverkat? Och vet man något om det att hur … eller ser du kanske i ditt empiriska arbete att nu när vi har återgått till lite normalare förhållanden, så har det å andra sidan haft motsatt effekt eller så där. Vad är läget?

Monica [00:33:50]:

Ja. Det är just precis som du säger att det har nog påverkat. Ganska tidigt började man runtom i världen helt vetenskapligt studera, det kom ganska snabbt studier som tyder på att den här pandemin försvårar många människors symtom, att människor också kanske insjuknar på ett annat sätt. Och vi ser det också helt i Finland i antalet remisser, till exempel. Det gäller inte bara ätstörningar, det gäller också annars i till exempel psykiatrin, att det är nog många som haft det jättejobbigt under den här tiden. Och jag var för … när var det nu … här i något skede i [?? 00:34:25] var jag på ett sådant här nordiskt webinar där vi talade om just ätstörningar och coronapandemin, och där egentligen alla nordiska länder hade samma erfarenheter av mycket ökande remisser och många unga som mår dåligt. Och vi tänker för mitt eget kliniska jobb så är det nog många som beskriver att framför allt under våren med distansskola så var det jättetungt. Många som talar om att det var en sådan tid då symptomen kanske började eller sedan märkbart förvärrades. Men sedan vad det beror på så är det också förstås en mångfacetterad grej. Men där tänker jag att kanske gällande just ätstörningar … När vardagen rubbades så mycket, och att det påverkade både det psykiska måendet i allmänhet, att plötsligt har du inte skolan, du har inte hobbyn och du får inte gå på föreläsning, och du ska sitta hemma med din [laptop? 00:35:20], bara. Men också påverkade det där ätandet. Att det liksom blev en annan vardag när kanske vissa måltidsrytmer blev helt annorlunda och hobbyn togs ifrån en, och så vidare. Många beskriver att det gjorde det liksom svårare. Helt med olika slags ätstörningssymtom, att liksom förhålla sig till att äta på det sättet regelbundet och tillräckligt och flexibelt, och så här. Sedan förstås all den här ångesten och osäkerheten som kom, och sedan också det att kanske till och med din vård blev annorlunda, mycket blev på distans, och distansvård har varit på många sätt bra, många tycker om det också. Men samtidigt kan det hända att saker [reviderades? 00:36:00] ställdes in, och det blev också på distans sådant som man kanske inte skulle ha önskat. Det är kanske är en sak som har påverkat. Och minskat stöd överhuvudtaget när man skulle sitta där hemma med sin [laptop? 00:36:10] eller så, fick man också mindre stöd av vänner och släktningar och där är mycket som kan ha påverkat.

Sofia [00:36:19]:

Mhm.

Monica [00:36:20]:

Som svar på din fråga, börjar vi se någon förbättring? Jag har inte sett några siffror och nu vågar jag inte riktigt säga, i mitt jobb ser jag förstås de som har en ätstörning. Jag ser inte alla de som kanske nu börjar må bättre. Men jag hoppas att människor skulle börja … att det ska börja vara lättare nu.
Sofia [00:36:41]: Ja. Jag tänkte att de där [?? 00:36:46] varför vardagen blev annorlunda men också att det inte fanns möjlighet att äta till exempel lunch utanför hemmet. Att restaurangen stängde, det där stödet. Att någon annan visar att det här är en bra [?? 00:37:01] måltid. Och du kan få den enkelt här för en billig penning.

Monica [00:37:07]:

Ja, absolut.

Sofia [00:37:10]:

Ja. Sedan … Vi börjar gå mot slutet av min frågelista. Men jag skulle vilja fråga om det här, du som tittar på den här, nu eller senare, om du har någon kompis som du är orolig för, till exempel. Du är orolig för att din kompis … eller du ser att din kompis har någon slags problematik gällande ätande, kroppsbild [?? 00:37:33] och du är orolig. Vad kan en sådan person göra som ser att någon närstående inte har det alltid bra?

Monica [00:37:42]:

Ja. Det är en viktig fråga som många funderar på. Många unga funderar också och är kanske just oroliga för kompisar, till exempel. Jag tänker att en bra sak är att ta upp det. Och berätta att man är orolig. Och ett bra råd kan vara att beskriva det man ser. Att jag märker att du inte kommer med på lunch med oss mer, eller något sådant. Sedan helt enkelt säga att jag är orolig för dig. Eller kanske fråga, ”hur mår du?” och så här. Det som är kanske bra att komma ihåg är att ofta med alla ätstörningar så kan det hänga ihop med mycket skam, som vi pratade om. Mycket kanske så att man drar sig undan och håller det ganska hemligt. Och det kanske inte alltid är så att en människa genast säger att ”ja, så här är det”, utan det kan vara en ganska stor grej att våga prata om. Det är också vanligt att inte genast första diskussionen, då kan man försöka ta upp det på nytt. Och förstås be den andra människan berätta hur den mår och uttrycka att man finns där som vän eller närstående och gärna stöttar. Och nu lite beroende förstås på situation och ålder och relation men man kan också kanske erbjuda sig att tillsammans fundera på hur man skulle kunna få hjälp, och ibland kanske till och med gå med någonstans, eller visa att man kan ringa eller ringa tillsammans, eller något sådant. Det som är viktigt att komma ihåg, är att som ung eller som kompis är man inte vårdpersonal och man ska inte heller behöva vara vårdpersonal. Det ansvaret kan man inte ha, men man kan försöka stötta sin kompis att få hjälp.

Sofia [00:39:31]:

Mhm. Vet man … När det gäller vissa psykiska svårigheter så vet man att om närstående tar upp och kan uttrycka sin oro har det en positiv effekt på personens motivation att söka hjälp. Vet man det här när det gäller ätstörningar? Finns det liksom … [?? 00:39:50]

Monica [00:39:52]:

Bra fråga. Mycket möjligt. Jag vet inte, jag har inte sett någon sådan studie. Men jag tänker på mitt eget jobb där jag träffar många människor som har ätstörningar, så är det många som uttrycker att det har varit viktigt att de har vågat fråga ”hej hur mår du?” och omvänt kan andra uttrycka besvikelser och sorger att de har kämpat länge och ingen har vågat fråga, ingen har tagit upp det. Jag tänker att det finns också något viktigt där. Och förstås inte så att man skuldbelägger eller på något sätt skyller på kompisar eller närstående utan försöker uttrycka sin oro och lyssna. Lyssna med öppna frågor och uttrycka att man finns där.

Sofia [00:40:34]:

Ja. Det kan vara ännu mycket mer betydelsefullt än det känns för en själv i den situationen. Att känna sig tafatt och obekväm. Men det kan vara jättebetydelsefullt. [överlappande tal 00:40:47]

Monica [00:40:48]:

Precis. Så precis är det. Man behöver inte kunna uttrycka sig på något perfekt sätt utan det viktigaste är ju att visa att man finns där och att man bryr sig.

Sofia [00:40:56]:

Ja. Precis. Sedan undrar jag om … situationen är den att om någon som tittar på det här eller lyssnar på det här upptäcker eller har länge funderat själv att allt står nog inte rätt till med mig, att jag borde nog kanske nu söka hjälp. Men jag vet inte var jag ska börja, vad ska man göra. Eller att man är kompis till någon som jag har uttryckt den här oron för och kompisen har varit okej med att tänka att tillsammans med mig kan vi fundera på det här, att var kan vi börja, var kan vi söka. Söka hjälp var? Hur kan man gå till väga som högskolestuderande, till exempel – högskolestuderande som är vår målgrupp idag – om man vill söka hjälp för sitt ätbeteende eller ätstörning?

Monica [00:41:43]:

Ja. Det där är ju som du säger, att det beror på livssituation och ålder att man [?? 00:41:50] men för högskolestuderande så studenthälsan är säkert en bra första utgångspunkt eller hur du känner, Sofia. Bättre till högskole [överlappande tal 00:42:00].

Sofia [00:42:00]:

Ja. Så är det.

Monica [00:42:04]:

Ja. Och om någon lyssnar som inte är högskolestuderande, så för ungdomar till exempel Skol- och elevhälsovården är ett bra ställe att börja, eller arbetshälsovården för den som har en sådan. Eller den egna hälsocentralen. Det här är bra ställen att börja. Och sedan har vården har sina egna [?? 00:42:25] så kan de bedöma ens egen situation. Och det som jag också varmt vill rekommendera är Ätstörningsförbundet på finska. Som inte är vårdinstans och inte heller ska behöva eller vara det. Men bara att komma med i en situation när man vill ha stöd eller har nytta av till exempel kamratstöd, eller som anhörig till en person med ätstörningar. De har jätte … Ätstörningsförbundet har jättebra verksamhet och vi har olika lokalföreningar, till exempel i Helsingfors, [Nylandet? 00:43:03] jättemycket. Kamratstöd, föreläsningar, kurser och också chattstöd och allt sådant rekommenderar jag varmt.

Sofia [00:43:17]:

Ja. Utmärkt. Det är alltså jättelåg tröskel. Det är inte vård utan kamratstöd och information. Med låg tröskel till att börja.

Monica [00:43:27]:

Ja. Så är det. Och där handlar det inte om man har någon diagnos eller inte, utan det är om man själv upplever att man kämpar med de här frågorna eller funderar kring det, så … i det [?? 00:43:44]

Sofia [00:43:46]:

Ja. Utmärkt. Jättebra tips, tack. Nu undrar jag om du, Monica, om det är något du vill tillägga om det här temat, för jag har fått fullt upp med mina frågor och vi har inte fått in några frågor av våra lyssnare och tittare. Så nu om det är någonting du tycker att du ännu vill säga om ätstörningsproblematik. Att söka vård. Att vara stöd för någon närstående eller kompis. Något som är viktigt att tänka på?

Monica [00:44:10]:

Jag har varit, Sofia, ganska uttömmande tycker jag också. Men det som jag kanske skulle vilja säga gällande tillfrisknande är att det på något sätt är en sådan här hookgrej, som jag alltid vill betona, att det går att tillfriskna. Och ibland hör man kanske lite så här att ja, man kan aldrig tillfriskna helt från en ätstörning, tankarna finns alltid kvar eller [?? 00:44:34] en faktor. Och såklart alla erfarenheter vi har i livet så bär vi ju med oss, det gäller ju alla och allt vi är med om. Men det finns jättemycket hopp i ätstörningar. Det går absolut att tillfriskna och det går att må mycket bättre och det finns speciell hjälp att få. Det går att komma vidare med de här grejorna. Och när man är mitt inne i det kan det kännas så tungt och jobbigt, och det kan vara en knagglig väg med upp- och nergångar. Men det går att bli frisk. Så det vill jag säga.

Sofia [00:45:07]:

Tack. Det var en jättebra avslutning. Och [hoppet är starkt trots att? 00:45:09] situationen är svår. Ja. Utmärkt. Tack så mycket. Nu har det blivit dags för oss att avsluta det här mycket intressanta och viktiga djupdykningen i ämnet ätstörningar. Ifall du vill återvända till den här diskussionen kommer du att hitta inspelningen [?? 00:45:27] är på Instagram också inbäddad på Nyytis webbsida. Inspelningen kommer att transkriberas inom två veckor och kommer att finnas tillgänglig i textform under den inbäddade inspelningen på vår webbsida. Det vill säga under kategorin för studerande och där finns kategorin NyytiTalk och där hittar du den här inspelningen i text utskriven. Där finns också länken till vårt responsformulär. Berätta gärna vad du haft för behållning av den här liven. Och ikväll har du själv möjlighet att anonymt utan förhandsanmälan diskutera erfarenheter och känslor kring ätstörningar i vår gruppchatt, som går av stapeln mellan klockan 18–20 ikväll. Och den hittar du via webbsidan i underkategorin för studerande och där finns länken direkt till chatten. Med i chatten ikväll finns faktiskt en sakkunnig från Ätstörningscentrum, och en erfarenhetsexpert från ätstörningsfamiljer i södra Finland Etelän-SYLI ry som Monica nämnde [?? 00:46:28] där tidigare. Och tveka inte att hänga med ifall temat rör dig. Tusen tack till dig ännu, Monica, att du var med. Och jag önskar både dig och alla er som följt den här liven nu en riktigt bra fortsättning på dagen. Mod att söka hjälp om ni behöver det.

Monica [00:46:44]:

Stort tack att jag fick komma med. Och tack till alla som var med och lyssnade. Sköt om er.

Sofia [00:46:55]:

Detsamma. Hej då.

Monica [00:46:55]:

Hej då.

[inspelningen slutar]