14.4.2021 —

En överlevares berättelse

Min historia börjar från den allra första dagen, när jag föddes. Jag föddes nämligen in i en rätt ovanlig familj som bestod av min 18-åriga mamma och min ovanliga pappa. Min mamma kom från en liten ort och en mycket religiös familj. När mammas graviditet avslöjades blev hon förvisad från gemenskapen och samtidigt vände hennes egen familj henne ryggen. Mamma flyttade från den lilla orten till en stor stad och en man som hon hade känt mindre än ett år. Ungefär ett år efter min födsel utökades familjen med min lillebror. Mamma och pappa gifte sig men mamma visste inte då att hon hade gift sig med en psykopat.

Vårt liv var instabilt och rörigt. Det hände hela tiden saker runt omkring mig som jag inte förstod och som jag inte fick ställa några frågor om. På grund av vår livssituation fick jag inte den hjälp och den ömhet som jag skulle ha behövt. Vi fick inte berätta för någon vad som hände där hemma, utan skulle bara le och säga att allt var bra.

När jag sökte tröst hos min pappa såg han kallt på mig och sa att jag skulle sluta gråta, för gråt är ett tecken på svaghet. Mamma kunde inte svara på min begäran om hjälp, utan visade ofta sin oro genom att bli arg.

Av rädsla för att mamma skulle bli arg vågade jag inte berätta om mina bekymmer. I min familj bad man aldrig om hjälp av någon, utan vi höll allt för oss själva. Vi diskuterade inte, utan begravde allt djupt inom oss och där fick det bli.

När jag började i lågstadiet började mobbningen.

Till en början sa jag inget om det till någon, det fick man ju inte göra. Jag gick rakryggad och byggde en skyddande mur omkring mig. Jag försökte visa mina mobbare att det de gjorde inte berörde mig. I själva verket grät jag varje kväll och tänkte att jag inte skulle orka längre. Samtidigt hade jag hela tiden tanken i huvudet om att gråt är ett svaghetstecken och att jag måste stå ut som en soldat.

Under flera år lyckades jag hålla allt inom mig men i något skede blev det sprickor i min skyddsmur och allt vällde fram.

Jag ropade och skrek där hemma om hur dåligt jag mådde. Följande dag kontaktade mamma skolan och kom överens om ett möte. Där satt jag mitt emot mina mobbare och såg hur de grinade mot mig. Mobbarna nekade till allt som hade skett och ärendet var slutbehandlat. Mobbningen blev bara värre för att jag hade berättat om den för mamma. Hon kunde inte hantera situationen, utan gjorde som hon lärt sig, teg om alltihop. Efter det här bestämde jag mig för att aldrig någonsin tala om för någon hur jag känner mig för det hjälpte inte, utan gjorde bara allt värre.

Den långvariga mobbningen och mina trauman från barndomen byggde upp en hög och hård mur omkring mig. Som tonåring berättade jag aldrig om mina känslor, jag ställde inga krav och upplevde inte att jag behövde hjälp med något.

Jag tänkte att min barndom hade gjort mig så hårdhudad att inget längre kunde göra mig ont. Däremot var jag den som lyssnade på alla andras bekymmer.

I timmar kunde jag lyssna på andras problem och försökte hjälpa alla. Genom att hjälpa andra kunde jag undvika mina egna bekymmer. Jag tänkte att ingen kunde göra mig illa om jag var alla till lags.

Genom att vara alla till lags blev jag själv ofta utnyttjad.

Man sårade mig gång på gång, vilket jag inte ens förstod då. Själv såg jag inget fel i hur andra behandlade mig, utan felet låg alltid hos mig själv. Jag var annorlunda än många andra, och därför hade jag från barnsben fått höra ”du är konstig, varför är du så där, var inte så där, gör inte så där, du gör fel, du kan ingenting, du är dum, du är ful”. Efter alla dessa år trodde jag att felet alltid låg hos mig och att jag måste förändras.

En mångårig tystnadskultur och dåligt självförtroende drev mig till att inte kunna eller vilja be om hjälp. Jag upplevde att jag inte förtjänade hjälp för det var ju mig det var fel på.

Tidvis mådde jag verkligen dåligt och tänkte att jag måste få hjälp. Panikattacker som hållit på i flera dagar fick mig att söka och läsa på nätet om terapeuter och att fundera på att söka hjälp. När jag började må lite bättre tyckte jag att jag hade överreagerat och inte behövde någon hjälp. Det kändes skamligt att söka hjälp för jag hade ju klarat mig utan så här långt. Jag såg mig själv som svag och tänkte på att de andra nog tänkte att jag var sönder inuti.

Jag upplevde mig själv som ett hopplöst fall som ingen skulle kunna reparera. Men när jag blev vuxen förändrades min tankegång.

I vuxen ålder träffade jag en människa som var annorlunda än någon jag tidigare träffat. En människa som brydde sig om mig, tog hand om mig och tyckte om mig som jag var. Med den här människan upplevde jag för första gången i mitt liv trygghet och acceptans. I hens sällskap fick jag vara bräcklig och öppet berätta om mina känslor. Det gav mig också mod att öppet säga att jag behövde hjälp och för första gången vågade jag också söka hjälp, vilket jag inte har ångrat en enda gång. Jag insåg att jag inte var för trasig och att det aldrig är för sent.

Jag insåg att det var bara jag själv som kunde reparera mig och mina skavanker förutsatt att jag fick rätt hjälp. Jag förstod att jag är värd hjälp och har rätt att bli hörd.

Var och en av oss är värd hjälp, oberoende av livssituation. Det är inte lätt att söka hjälp och orsakerna till det kan vara många. Det är inte ett svaghetstecken att söka hjälp för det kräver mod och styrka. Inget här i världen är så stort eller så smått att man inte kan söka hjälp för att behandla det. Alla har rätt att bry sig om sig själva och det kan man göra genom att ta hand om sig själv. Det är inget att skämmas för att man söker hjälp, utan det visar bara att du bryr dig om dig själv. Det är heller aldrig för sent att söka hjälp, men alla måste gå igenom sin egen process för att sen kunna ta emot hjälpen. Vi ska vara snälla mot oss själva, för alla har rätt till lycka.

För många är det väldigt svårt att söka hjälp och orsaken är inte alltid att det inte finns hjälp att få. Ett hinder för att söka hjälp kan vara en djupt rotad känsla av att man inte är värd hjälp eller att man måste klara sig själv. Det kan också kännas oöverkomligt svårt att tala om svåra saker och erfarenheter, och därför kan det tyckas lättare att låta bli.

Det tog mig 25 år att kunna säga högt att jag behöver hjälp. Från det gick det ytterligare ett år innan jag kunde säga att jag är värd hjälp.

Jag vill berätta min historia om hur jag insåg att jag behövde hjälp ­– och ännu viktigare – att jag var värd den. Hoppas att min historia kan ge någon annan mod att ta ett första steg mot att älska och acceptera sig själv. Mod att gå tillbaka till den tid när allt började.

Berättelsens bakgrund

Som en del av kampanjen #VärdHjälp samlade vi in studerandes berättelser om att söka hjälp och utmaningar som är förknippade med det. Vi publicerade berättelserna under kampanjtiden 12–23.4.2021 för att visa hur mångfacetterade upplevelser studerande har fått då de sökt hjälp. Den här berättelsen publicerades som den sista av sammanlagt sju berättelser. Du hittar de andra berättelserna på kampanjsidan.

Med kampanjen #VärdHjälp kring Dagen för psykisk hälsa bland studerande ville vi uppmuntra unga och studerande att dela med sig av sina erfarenheter. Framför allt vill vi uppmana dig att söka hjälp närhelst du upplever dig behöva det.

Då du önskar dig stöd finns det hjälp att få. Viktigast är att du inte grubblar ensam. Du hittar olika aktörer, som erbjuder hjälp till studerande och unga i livets olika utmaningar, enligt kategori på vår webbsida.