Orolig för en närståendes sjukdom eller vardag?

12.10.2020

När jag funderade på mitt eget blogginlägg började jag läsa andras både gripande och kloka texter på Nyytis webbplats – mest för att få grepp om vad studerande upplever och möter just nu, vad som skapar oro och vilka saker som ger styrka. Själv jobbar jag vid Närståendevårdarnas förbund, som länge arbetat särskilt med äldre, och dess styrka ligger inte i förtrogenhet med ungdomars värld. Men närståendevård – det vill säga att man hjälper och tar hand om en familjemedlem som är äldre, fysiskt eller psykiskt sjuk eller har en funktionsnedsättning – tar många former och rör individer i alla åldrar och i olika livsskeden, inklusive barn, ungdomar och unga vuxna.

Uppskattningsvis finns det 350 000 närståendevårdare i Finland, och bland dem finns det utöver pensionärer också många i arbetsför ålder, som till exempel tar hand om en minnessjuk förälder eller ett eget barn med särsksilda behov.

Inte förrän under de senaste åren har vi börjat inse och förstå att det, utöver grupperna ovan, finns barn och ungdomar som är tvungna att se till en familjemedlems behov av psykiskt eller fysiskt stöd och av hjälp, och som kan bära på konstant oro på grund av situationen. Ibland kan omsorgsförhållandet i en familj ha ställts på ända. För många är tanken ny och främmande.

Kunskapen om unga som anhöriga ökar

Den internationella forskningen om omsorgsansvar bland barn, ungdomar och unga vuxna sträcker sig flera årtionden tillbaka. I forskningslitteraturen används ofta begreppet young carer för barn under 18 år och young adult carer för unga upp till 25 år. Också i Finland har man börjat prata om barn och unga som omsorgsgivare, men hittills vet vi inte mycket om dem. I enkäten Hälsa i skolan, som Institutet för hälsa och välfärd genomför, ingick 2019 de första uppgifterna på befolkningsnivå om hjälp och omsorg som barn och unga ger. Omkring 6 procent av de barn i åldern 12–19 år som besvarade enkäten berättade att de tar hand om en närstående varje vecka eller varje dag, något som i hög grad motsvarar andelen unga anhöriga som observerats i andra industrialiserade länder, 2–8 procent.

En studie som gjorts utifrån underlaget (Nenonen T. m.fl., 2020) tog upp hur belastande omsorgen är. Ungdomar som var tvungna att ta hand om närstående var mindre nöjda med sitt liv, och såväl skoltrötthet som depressionssymtom, ångest och ensamhet var vanligare bland dem. Unga anhöriga arbetade vid sidan om skolan, och upplevde oftare än andra sin familjs ekonomiska situation som svag.

Den bild som framträder av situationen bland unga anhöriga, särskilt flickor, är i hög grad jämförbar med internationella resultat gällande unga vuxna som anhöriga. I en norsk befolkningsundersökning (Haugland, Hysing och Sivertsen, 2019) kartlades förekomsten och effekterna av omsorgsansvar bland studerande på högskolenivå. Av omkring 40 000 respondenter uppgav 5,5 procent att de hade omsorgsansvar.

Bland dem som hade omsorgsansvar förekom det mer psykiska problem, sömnlöshet, somatiska symtom och lägre livsnöjdhet än bland övriga. Forskarna betonade i sina slutsatser att frågan är viktig och att stödåtgärder behöver utvecklas.

Från osynlig till sedd och hörd

När unga omsorgsgivare pratar om sin vardag är det en sak som upprepas: känslan av att vara osynlig. De syns inte, ingen frågar dem om deras tankar eller funderingar när tjänster söks – kanske inte ens i deras närmaste krets. Ens eget liv kan för en själv kanske framstå som den enda möjliga normaliteten, som man inte tänker på utifrån sitt eget välmående. Det kan vara svårt att se på nära håll.

Samtidigt finns det kanske en oförklarlig längtan efter en vuxen, och behov av hjälp och stöd. Upplevelser av att vara annorlunda och ensam kan bli livslång barlast för den som inte får prata om och hantera sina känslor och upplevelser med någon annan. Sådant som tynger en är bra att ta upp med någon. Om det inte finns någon pålitlig person i ens närmaste krets, kan man få samtalshjälp bland annat vid studenthälsovården och genom många olika organisationer.

I Tove Janssons Mumindal blir Ninni inte synlig förrän hon blir riktigt arg. Precis som Ninni behöver unga omsorgsgivare få bli hörda och sedda med alla sina känslor, tankar och behov.

Det är viktigt att komma ihåg att fråga Hur har du det? – och att vara lyhörd för svaret. Unga anhörigas erfarenheter finns omkring oss hela tiden, vi måste bara lära oss att lyssna till dem.

Utgångspunkten är att det är viktigt att identifiera unga anhöriga.