Alla är annorlunda

25.5.2020

Jag är som du, men ändå inte. Alla är vi annorlunda, men ändå likadana. Olika varandra på många sätt, men likadana på åtminstone följande; vi vill alla bli sedda för den vi är. Inte för vad vi gör, hur vi ser ut eller utgående från vår (o)hälsa.

Det kan vara svårt att prata om fysisk ohälsa och sjukdom, och enligt min erfarenhet är det ännu svårare att prata om psykisk ohälsa. Kanske för att det senare inte nödvändigtvis syns, och ”det som inte syns, det finns ju inte”. Det har länge varit tabubelagt att prata om psykiskt illamående, men ändå är vi så många som drabbas. Jag är tacksam för att vårt samhälle med tiden har blivit mer och mer öppet, men än har vi en lång väg att gå.

Jag lever med en funktionsnedsättning, som huvudsakligen påverkar de nedre extremiteterna och balansen. Det syns på min gångstil att jag har en funktionsnedsättning, samt på det faktum att jag ofta använder rullstol när jag rör mig utomhus. Men det här är inte allt jag är.

Det har hänt alltför många gånger att jag varit i kontakt med sjukvården och allt de kan se och fokusera på är min inte-som-alla-andras-kropp, och vad som i och med den måste åtgärdas, stärkas och upprätthållas. Men mitt psyke då?

Jag är mer än bara min icke-fungerande kropp; jag är ett stundvis icke-fungerande psyke också. Och framförallt är jag ju jag. Min önskan är att vi skulle bli bättre på att se människan inuti, i alla lägen.

I skrivande stund är jag förstaårsstuderande och jag avslutar snart mitt år som gulnäbb vid Åbo Akademi i Vasa. Här har upplevt jag att jag är i mitt rätta element och oftast trivs jag som fisken i vattnet. Det är främst här, inom den akademiska världen, jag känner att jag når min fulla potential och jag blir sedd för den jag är; och att fokus inte ligger på mitt funktionshinder.

Jag minns hur rädd och nervös jag var under dagen för min inträdesintervju. Jag hade en föreställning om hur jag kanske inte skulle bli antagen, med funktionshindret som orsak. Att man inte skulle tro på mig, eller också anta att jag inte skulle ha möjlighet att ta mig an allt det som heltidsstudier och arbetsliv innebär. Så fel jag hade. För att sätta ord i munnen på personerna som höll i intervjun, så såg man min situation och mina erfarenheter som någonting värdefullt, en styrka. Ju mer jag klarar av att acceptera hela mig, desto mer inser jag att jag har mycket att ge tack vare mina erfarenheter. Och det såg tydligen de två intervjuarna också.

Känslan av att någon tror på en är nog det mest betydelsefulla man kan uppleva. För första gången fick jag uppleva att handikappet inte enbart är en tung börda som drar ner mig, utan någonting värdefullt och som har gett mig den kraft jag drivs av.

Jag har sedermera heller aldrig blivit bemött med annat än förståelse och respekt i min studievardag. Min funktionsnedsättning har tidvis inneburit fler sjukhusbesök än vanligt, vilket har lett till en hel del frånvaro och vissa specialarrangemang. Detta har mina föreläsare alltid tagit med ro, och alltid med önskan om snabb återhämtning och en försäkran om att allt ordnar sig när jag är på plats igen.

För mig har det varit guld värt att få höra, och inneburit att jag i dessa stunder kunnat fokusera på min fysiska hälsa. Att med gott samvete kunna lägga studierna åt sidan i en i övrigt tung situation innebar stor psykisk lättnad.

I takt med att jag blivit äldre har det blivit lättare att prata om alla delar av mitt handikapp. Att jag nu klarar av att prata mer eller mindre öppet med vänner, bekanta samt obekanta via internet är en enorm lättnad. I många år har jag känt att jag dolt en stor del av mig själv, när jag inte kunnat berätta om min på många sätt komplexa situation. Människor jag mött har sett det som syns; min gångstil och rullstol. Men mycket annat, sådant som inte syns utanpå, har jag burit på ensam.

Nu vill jag inte göra det längre, för jag är mer än bara det som syns. Inuti är jag mycket mer än mitt handikapp. Jag är Julia.