Jag blev klar med min magisterutbildning i statsvetenskap för tre år sedan. Förändringen var enorm, eftersom jag praktiskt taget hade studerat ända sedan jag fyllt tjugo. Jag hade haft jobb under hela tiden, men studierna hade varit en sorts fast punkt i livet. Största delen av mina inkomster utgjordes av studiestöd, studielån och bostadsbidrag, också om somrarna om det inte fanns tillräckligt med arbetstimmar. Det kändes tryggt att vara studerande, och det var förstås lite nervöst att bli utexaminerad.
Jag väntade nog redan på att bli klar: de sista två åren hade jag deltagit allt mer i arbetslivet genom mitt deltidsjobb, det första som motsvarade mina studier. Jag skrev min gradu med stram tidtabell, eftersom jag kände mig redo att avsluta studierna och dessutom lockades av studielånsavdraget.
I maj lämnade jag in min gradu och började förbereda mig på att studielivet tar slut. Sedan lämnade jag in min betygsansökan, returnerade alla gradurelaterade böcker som tagit över mitt hem, sparade viktiga meddelanden från universitetets e-post som snart skulle stängas. Och såklart sökte jag jobb – när jag blev klar arbetade jag på deltidskontrakt, så jag fick anmäla mig som arbetslös arbetssökande för att kunna ansöka om jämkad inkomstrelaterad dagpenning.
Det jag beskrivit ovan handlar om praktiska saker – men den psykologiska sidan då? Jag vågade inte stanna upp för att tänka på det innan jag var helt tvungen.
Genast efter att jag hade lämnat in gradun hade jag rest på semester till London, och den första kvällen gick vi vid Thames. Vid Towern stannade vi, och då brast jag i gråt. Varför? Jag hade ingen aning. Jag kunde inte fatta varför jag kände mig så väldigt illa till mods: allt borde väl vara bra nu? Ändå kände jag bara sorg och ångest, jag ville bara gå hem och vara ifred. Det blev inte sista gången jag grät på det sättet.
Det blev tydligt under sommaren att flera år av uppdämda känslor började svalla när studierna tog slut och många förändringar följde. Min studietid hade tidvis varit väldigt stressande och jag har en krävande natur, särskilt när det gäller mig själv – inget mindre än perfekt duger. Hela året innan hade jag sökt jobb utan att ens bli kallad till intervju, vilket alltid känns hårt. Jag hade inte sovit ordentligt på flera år, och tänkte att det var helt normalt att vakna många gånger varje natt. Livet hade redan länge känts som en lång rad obligatoriska uppgifter.
Sakta, men med spirande hopp, började min nya vardag komma igång. Att ihärdigt söka jobb lönade sig till sist, när jag på hösten fick ett nytt jobb på heltid. Tack vare dem jag träffade där, vågade jag börja närma mig den där psykologiska sidan när jag upptäckte att det inte fanns något att skämmas för. Tvärtom – man borde våga prata mer om depression och utbrändhet. Numera har jag bytt arbetsplats och njuter oerhört av mitt jobb. En rolig detalj är att det är samma jobb som jag sökte för mer än tre år sedan när platsen förra gången var ledig. Jag minns ändå väl den osäkerhet inför framtiden som jag kände som nyutexaminerad. Därför vill jag säga till dig som nu utexamineras: var snäll mot dig själv och ta hand om din hälsa.
Arbetslivet är osäkert särskilt nu, och många nyutexaminerade får till en början kämpa med arbetslöshet. Många av dem ligger säkert sömnlösa om natten när de tänker på saken. Det är begränsat hur mycket man själv kan påverka om man blir anställd, och ibland känns processen hopplös och godtycklig. Mitt i all osäkerhet är det viktigast att komma ihåg att du inte är ensam. Du är varken den första eller sista som är arbetslös. Du är inte en dålig människa eller okunnig på ditt område om ansökan efter ansökan slutar i ett ”tack för visat intresse, men tyvärr” -meddelande. Du är inte svag om krafterna tar slut mitt i allt. Kom ihåg att det finns hjälp att få, och man varken behöver eller kan alltid klara sig ensam. Och sist men inte minst – kom ihåg att gratulera dig själv, för du har faktiskt slutfört ett enormt arbete som nyutexaminerad!
Foto: Iiris Hynönen
Lämna ett svar