Deprimerad studerande

2.2.2016

Det fanns en tid då jag tyckte om att beskriva mig själv som del av en kategori: Mellanbarn, Finlandssvensk, Vasabo. Jag har dock tröttnat på stämplar på senare år, och särskilt vad gäller en grej: Jag är inte min depressionsdiagnos, och jag definieras inte av min mentala ohälsa. Studerande är dock något jag utan tvivel är, och oavsett om jag låter det definiera mig eller inte så är jag deprimerad. Därför tänkte jag dela med mig av mina vardagstankar kring denna ibland mycket jobbiga kombination.

En sak som jag funderat på en hel del de senaste veckorna är hur det egentligen är tänkt att man ska veta ifall man helt enkelt bara har en dålig dag, eller om det är depressionen som talar. Är det bara gårdagens sitz som gör att jag känner mig tung i huvudet, eller är det min gamla vän ångesten som kommit på besök? Har jag skjutit upp essäskrivandet för att alla studiemåsten får min ätstörning att få frispel, eller är jag bara lite lat vad gäller studierna den här veckan..? Kan jag ha gamla goda hederliga dåliga dagar mera?

Jag är inte min depressionsdiagnos, och jag definieras inte av min mentala ohälsa.

Idag var en sådan dag för mig, då jag inte kunde avgöra. För en gångs skull var det inte morgonen som orsakade tankehärvor, utan eftermiddagens föreläsning om litterära genrer. Jag hade en ganska skakig morgon, och undrade för en stund ifall jag borde stanna hemma, men beslöt mig för att vara duktig flicka (…) och åtminstone ta mig till universitetet, för bara att ta sig dit brukar vara den värsta biten. Och det gick fint! Ända fram till dagens tredje föreläsning, då jag fann mig själv sitta och hyperventilera in i den gröna sjalen.

Jag hade druckit kaffe, så jag trodde att kroppen överreagerade på koffeinet. Min koncentration var nån helt annanstans än i föreläsningsmaterialet, och jag hade sånadär konstiga ryckningar som jag brukade få av mina antidepressiva i början. Men jag kände mig inte dålig, så jag tänkte att det väl måste vara något annar. Tills tårarna började stiga i ögonen och jag märkte att jag hade alldeles sjuka käkar av att omedvetet suttit och bitit ihop tänderna. Då valde jag att stjäla lite trygghet av kompisen som satt bredvid (Tack, Anna!) och koncentrera mig på att andas och överleva i 5 minuter, tills min andning återgått till det normala och jag kunde ta beslutet att inte gå på dagens sista föreläsning, utan gå hem och klappa katterna och låta bli att tänka på studiemåsten.

Nåja. Det jag oavsett lärt mig är att ifall jag vill kunna fungera och studera som vem som helst, så behöver jag personligen lägga lite extra fokus på dehär fyra sakerna:

• Sömn (både att inte sova för lite eller för mycket)
• Mat (för mig blir det här annars lätt till en ond cirkel)
• Motion (Även om det är det sista man vill tänka på)
• Socialiserande (Få saker blir sämre av en kram)

De fyra, och på att inte vara så jäkla prestationsinriktad hela tiden. För en perfektionist med duktig-flicka-syndrom är det kanske svårast av allt, och något jag kommer få tampas med länge.

Men vet ni vad? Sedan jag kom hem idag har jag tagit hand om mig själv. Jag gick och köpte anti-ångest-mat (som för mig betyder massor av frukt och nyttigheter samt pizza), tog en längre väg hem för att få lite frisk luft, ringde en vän och ska snart ta en lite tidigare kväll. Eventuellt färglägga lite i min nyinskaffade färgläggningsbok för vuxna, och sova. Där var den dagen till ända.

Och ibland är det så man får ta det. En förbannad dag i taget 🙂

Beskrivning är en del av Pala elämää -bloggkampanj, som pågick på hösten 2015.