Tankar mitt uppe i tumult och förändring

23.6.2020

Den här texten är tillägnad alla oss som snart utexamineras, precis har utexaminerats, börjar jobba eller genomgår andra stora förändringar.

För mig började året med att jag slutade med deltidsjobb för att koncentrera mig på att slutföra mina studier. Examen närmade sig med stormsteg. Plötsligt var det mars och dags för den sista föreläsningen. De följande två månaderna satt jag hemma och skrev gradu och arbetsansökningar. Spontant hoppade jag på en företagarkurs. Jag grundade en enskild firma. En stund ångrade jag mig. Sedan gick det över. Vissa dagar har varit fulla av glädje och framtidshopp. Andra dagar har jag varit så stressad att jag kommit på mig med att gråta i duschen och hålla tillbaka tårarna på bussen.

Nu är det juni, jag är färdig magister på betyget när, har en egen firma, är arbetslös och påbörjar studier för en ny examen om en vecka. Allt känns himla rörigt. Men samtidigt också så klart.

För att förklara mina tankar och upplevelser av utexamineringen och de förändringar den medför, ska jag introducera mina tre bästa kompisar från de senaste månaderna för er: Bluffsyndromet, Tacksamhet och Föränderlig identitet.

Bluffsyndromet

Bluffsyndromet har blivit en mycket bekant följeslagare efter flera månader av arbetssökande. Ofta är hen rätt distanserad och tyst. Ibland smyger hen emellertid runt hörnet helt nära mig, sätter sig på bröstet och rör sig ingenstans, så att det känns som om jag inte får luft.

Bluffsyndromet är den elakaste av de tre. Hen låter förstå att jag inte är tillräckligt bra eller kompetent. Får mig att tro att jag också med högskoleexamen i handen är otillräcklig. I värsta fall övertalar hen mig att radera en halvfärdig ansökan till någon intressant arbetsplats.

Tacksamhet

Som tur är sitter också Tacksamhet ofta intill mig. Tacksamhet är en långvarig och välvillig vän som har hjälpt mig otaliga gånger.

När Tacksamhet sätter sig intill mig, tar hen mig i handen och påminner mig om allt jag inte skulle vilja byta bort. Hur mina sex år av studievardag inte bara bestod av studier. Utan också av studentföreningsverksamhet, frivilliguppdrag, sitsar, vänner, filmkvällar, resor, frihet och sommarjobb. Hur jag efter första året fick välja kurser friare – och ofta valde dem bara utifrån mitt högst personliga intresse, inte för hur de skulle platsa i min examen. Därför kommer jag att ha en rätt brokig examen och jag älskar det.

Föränderlig identitet

Föränderlig identitet är en lite mer motsägelsefylld och nyare kompis. Hens färger, former och känslor varierar varje vecka. Hen är oberäknelig och rätt svår att beskriva.

Ibland knuffar Föränderlig identitet till mig, får mig att vackla till och falla, eftersom den identitet som studerande som jag redan så länge stött och förlitat mig på börjar åldras och inte längre kan bära upp mig på samma sätt. Jag kan fortfarande inte tro att jag måste släppa taget.

Ibland lägger ändå Föränderlig identitet sin hand på min axel och vänder milt på mig, styr mig i en lite annan riktning.

Jag tror inte att de här kompisarna kommer att försvinna någonstans riktigt ännu. Och det behöver de inte heller, åtminstone inte helt. Jag tror ändå att deras grepp om mig redan om några månader kommer att se annorlunda ut. Och kanske att också andra bekanta, såväl gamla som nya, dyker upp vid sidan om dem.

Acceptans. Tillhörighet. Ihärdighet. Självsäkerhet. Gedigen arbetsidentitet.

Och det är en tröstande tanke.

Och nu då?

Det har på en gång varit både inspirerande och emellanåt förvirrande att försöka fylla mina dagar med något annat än studier. Jag tänker hur som helst försöka ta ut vad jag kan av den här möjligheten. Fokusera på något nytt, annorlunda och utmanande. Jag tänker testa mina gränser och fundera på vad jag faktiskt vill göra och faktiskt njuter av.

Kom ihåg att det är okej att ibland känna sig lite borttappad. Det är okej att byta riktning. Ändra åsikt. Det viktigaste är att fortsätta framåt, oavsett vad.

Mot nya äventyr och sommaren!