En som upplevt depression

9.12.2020

Jag började tänka på år 2015 och allt som hade att göra med det året. En sak har fastnat i mitt sinne för alltid. Särskilt våren och sommaren 2015, då jag insåg att allt nu inte står rätt till.

Jag var väldigt trött och irriterad och gjorde saker och handlingar som jag normalt sett aldrig skulle ha gjort. Jag kunde mobba närstående och uppriktigt sagt ”förfölja” dem för att få någon slags uppmärksamhet uppmärksamhet, ens för ett ögonblick. Detta lättade inte heller på mitt illamående; det kändes som om jag kunde vara rasande och ilsken utan paus och utan att ta hänsyn till andras känslor i situationen.

Jag visste inte vad det var för fel på mig och det ökade ytterligare på min ångest.

Jag sov dåligt om nätterna och det påverkade naturligtvis mitt eget välbefinnande och min ork på ett avgörande sätt; jag var alltid trött och kände mig riktigt konstig. Jag sov på dagarna och vakade på nätterna, men tröttheten gick inte om, tvärtom blev den djupare och djupare.

Jag hade gått ner i vikt och kände mig överlag eländig. Jag hade ingen matlust eller lust med något annat heller, för mig var det likgiltigt om solen sken eller det hällregnade. Jag hade ingen livslust eller motivation för någonting. Jag stod på förtvivlans brant.

Ända tills jag fick ett meddelande av en vän som skrev att hen vill träffa mig. Först tänkte jag genast vägra träffas eftersom jag inte ville att någon skulle veta i hur dåligt skick jag då var.

Men på något sätt fick min vän mig att stiga upp ur sängen och bege mig ut, efter att hen först hade manat mig en tid.

Naturligtvis var jag osäker på hur min vän och hens familj skulle behandla mig när jag gick för att träffa dem, men jag var osäker alldeles i onödan. Mötet gick bra och jag kände mig under en lång, lång tid bättre än tidigare, även om jag inte berättat för min vän något om mitt eget mående.

Hen hade varit min frälsande ängel, för efter den där träffen kände jag ett behov att söka hjälp för min situation och det hittade jag och jag fick prata med en professionell.

Det gjorde saker lättare eftersom jag visste att jag blir förstådd. Veckor och månader gick och jag kände att den hjälp jag fick gav mig styrkan och modet att ta mig an livet på ett nytt sätt. Jag överlevde detta och var tacksam mot min vän och den professionella som hjälpte mig att hantera depressionen och övervinna den.