Jag skall nu berätta min historia såsom den är. Jag insjuknade under mitt tredje studieår i en allvarlig psykos. Jag var Erasmus-stipendiat i Tübingen i södra Tyskland sommaren 2001 då detta skedde. Innan dess hade vi åkt runt Indien med mina studiekompisar i sociologi vid Millennium skiftet 2000 och den sommaren hade jag häst jobbat på Island.
Inte nog med det, år 1999 deltog jag i VM för Islandshästar i München med mitt sto Geisla, i det finska landslaget, samtidigt som jag jobbade heltid på ett café och hade mina högskolestudier. Under det första studieåret, dvs. 1998, avlade jag rekordmycket studiepoäng, 65 studieveckor inalles. Jag hade skrivit högsta poäng i inträdesprovet i socialpsykologi som blev mitt biämne. Jag blev 0,25 poäng ifrån år 1997 då jag sökte in till Statsvetenskapliga fakulteten för första gången. Då hade jag avlagt gymnasiet på 2 år efter ett lyckat utbyteselev år i Frankrike och kunde fira studenten tillsammans med min gamla gymnasieklass. Denna ekvation ledde till burn out och senare psykos. Jag bara stod och stirrade rakt fram utan att veta någonting.
Först blev mina bästa vänner oroliga och tog kontakt med mina föräldrar, de trodde alla att jag var hög, dvs. att jag rökt hasch. Det hade jag visserligen provat på i Frankrike men det var inte orsaken till att jag blev utbränd. Jag sällskapade med en känd ishockeyspelare och allt var ju bra, jag var den populäraste tjejen på klassen. Han lämnade mig sedan och jag blev väldigt deprimerad, ledsen och nedstämd. Sorg var någonting som jag fick leva med länge efteråt.
Det har varit en jobbig tid att leva med en psykisk sjukdom samtidigt som man förväntas vara normal, gå på jobb, skaffa barn och familj, bo i ett hus.
Efter en sluten vårdperiod på Lappviken 2001 hittade jag dock en ny kille, Peter, som kom att bli mannen i mitt liv, av mina drömmar. Han var allt som man kan förvänta sig av en man, snäll, artig, trogen, glad, rolig, smart osv. osv. Vi träffades på Nylands nation där jag hade jobbat som värdinna under studietiden. Han studerade på Hanken och var allt man kunde önska sig. Under en intagning på Lappviken kom han dock att flytta tillbaka hem till Sverige och därifrån vidare till Schweiz i jobbets tecken. Vi har fortfarande kontakt.
Det har varit en jobbig tid att leva med en psykisk sjukdom samtidigt som man förväntas vara normal, gå på jobb, skaffa barn och familj, bo i ett hus. Det sistnämnda har jag, ett härligt egnahemshus i Mejlans där min farmor och farfar alltid bott. Tack vare en familj som stött mig så oerhört har jag kunnat leva ett normalt liv även utanför avdelningen och det är jag tacksam för.
Nu är jag utbildad erfarenhetsexpert och politices magister. Jag jobbar aktivt på Helsingin Klubitalo som är ett ställe syftat för rehabiliterande inom mentalhälsovården. Det är just det som jag även skrev min gradu om. Arbetsrubrik: ”Mielenterveyskuntoutujat työelämässä” och samma på svenska. Jag gick en rehabiliteringskurs och fick idén till rubriken därifrån av en rehabiliteringsplanerare. Texten flöt som vatten för det var ett så intressant ämne att skriva om och det berörde mig så oerhört mycket.
Jag är nöjd med mitt liv, jag har en älskvärd hund som är min familj, jag är faster till två fina barn och jag bor på ett fint område. Jag njuter av fågelsång och vackra blommor varje dag på väg till jobbet och jag sköter och min kondition genom att träna spinning aktivt på gym. Det ger innehåll i livet fastän man inte alltid haft ett 8-16 arbete att gå till. Jag har lärt mig att njuta av andra saker såsom frivillig arbete, föreningsverksamhet etc. Psykosociala föreningen Sympati r.f. här i huvudstadsregionen har varit ett ställe för nya kontakter och trevliga resor, utfärder och annat. Verksamheten är mångsidig. Dessutom blev jag utbildad erfarenhetsexpert vilket gör att jag kan föreläsa om min egen sjukdom i ett förebyggande syfte, om sexuellt utnyttjande och droger som ung student osv. Det finns mycket att lära sig av min historia som jag gärna delar med mig åt andra av. Och jag är glad och nöjd att få göra det, det ger mig innehåll i livet. Att få en vänlig klapp på axeln med orden: ”Du klarade det med livet i behåll! Du står ju här nu.” är det finaste jag kan tänka mig.
Jag vill passa på att tacka min familj, mina vänner och bekanta för att inte ha varit diskriminerande utan accepterat psykisk ohälsa i alla dess former. Jag är ett levande exempel på att man kan bli frisk och få allt man önskar i livet och lite till. Jag vill värna för ett diagnosfritt samhälle där mångkulturalism och psykisk hälsa lever sida vid sida och vi ser människan bakom diagnosen eller hudfärgen.
Till sist vill jag tacka min älskade Peter för att ha stått vid min sida under alla dessa år av misströstande och sorg för att inte vara normal och leva ett ”normalt” liv. Det är inte bara en som drabbas utan det är flera.
Lämna ett svar