14.4.2021 —

Mareikes berättelse

”Allt är bra! Allt är bra och jag är här …”, upprepade jag för mig själv när jag lämnade Terminal 2 på Helsingfors-Vanda flygplats. Ett drygt år före min resa hade jag fått diagnosen blandad personlighetsstörning* precis när jag höll på att finslipa min magistersuppsats. Jag minns med värme den stund jag fick beskedet, utan det skulle jag knappast vara här nu.

Plötsligt förstod jag alla våndor, min inre kamp och det tvångsmässiga behovet av kontroll och perfektionism, den bergochdalbana av känslor jag gått igenom.

Det tog lång tid att processera allt det här. ”Det kan bli värre innan det blir bättre”, fick jag ofta höra. Det som höll igång mig var viljan att nå det tillstånd där jag inte bara mår bättre, utan också är du med mig själv. Under resans gång upptäckte jag så mycket om mig själv, sådant som jag kanske aldrig skulle ha upptäckt om jag inte hade vågat be om hjälp:

Jag upptäckte att perfektionismen var en av de drivkrafter som hade fått mig att fortsätta och nå framgång under årens lopp, men för varje dag förvärrade den mitt lidande, för det ledde till känslan av att jag inte var bra nog – men det var bara en illusion.

Jag upptäckte att det egentligen inte var något “fel” på mig. Jag saknade bara känsla och förståelse för mina tankar och känslor och hur jag skulle reagera på dem.

Denna ett år långa resa tog mig hit till Helsingfors för att avsluta mina doktorandstudier. Doktorandstudier!

I dag har det gått 760 dagar sedan jag kom till Helsingfors. Jag kan inte påstå att allt har varit lätt sedan jag flyttade till Finland.  Det kan vara svårt för vem som helst att flytta utomlands med alla de upp- och nedgångar det innebär. Det var likväl inte flytten utomlands som bekymrade mig mest, utan frågan om huruvida jag skulle klara av att navigera genom alla de utmaningar som en akademisk karriär medför.

Ett känt uttryck bland forskare är “publish or perish” (publicera eller förgås). Jag hörde det för första gången när jag skrev min kandidat- eller magistersuppsats, innan jag hade fått diagnosen. Då frågade jag mig själv om det inte snarare är rätt sannolikt att du förgås av den press du har på dig att publicera.

Jag gav mig själv två löften innan jag beslutade mig för att doktorera: för det första ska jag arbeta för att leva, inte leva för att arbeta och för det andra vill jag inte vara kvar i en arbetsgemenskap om min personlighetsprofil används emot mig och jag kommer inte heller att tolerera det. Jag vet att många håller med om det här påståendet men ändå tiger för de ger upp (många säger: ”Systemet är dåligt och stelt, men så har det alltid varit.”) eller är rädda för konsekvenserna om de säger till (det senare har en större roll bland studerande och unga forskare).

Överraskande nog hade jag aldrig tänkt på det här före jag fick diagnosen. Jag motsatte mig stigmatisering. Ju mer jag satte mig in i ämnet, desto bättre förstod jag att stigmatisering finns inom oss alla – undermedvetet, utan att mena något illa. Utan att vi lägger märke till det skadar vi oss själva för att vi tänker på hur våra gärningar, misstag eller reaktioner kan påverka vår karriär, eller på vad vi tror att andra tänker om oss.

Vad är det som gör mig annorlunda nu än före diagnosen? Jag är åtminstone starkare än någonsin: nu vet jag vem jag är och vad jag vill bli!

Hur kan man alltså i den akademiska världen kämpa mot stigmatisering? Jag bestämde mig för att bryta tystnaden och använda mitt kraftigaste vapen, min röst!

Tack vare min personlighetsprofil är jag mycket känslig och märker därför lätt om jag kan lita på en människa eller inte.  Lyckligtvis kände jag tillit när jag talade med min handledare två månader efter att jag hade påbörjat mina doktorandstudier. Ni kan tro att jag var nervös. Jag visste att jag kunde lita på min handledare, men tänkte ändå att vad som helst skulle kunna hända.

Överraskande nog reagerade min handledare inte alls som jag hade förväntat mig, i positiv bemärkelse: “Enligt det du berättar låter de flesta av dina “problem” inte som problem I mina öron, utan mer som tillgångar.”

Det var kanske de viktigaste ord jag någonsin har hört, och vi borde alla få sådan uppmuntran oftare. Ännu viktigare är det att vi alla inser att vi inte bara är “rätt” så som vi är, utan att vi borde fokusera mer på fördelarna än på hindren med våra “sjukdomar”.

Numera döljer jag inte längre lidandet under ett leende, eller låtsas att allt är bra om det inte är det. När jag säger ”Allt är bra”, så menar jag det verkligen, och när jag inte mår bra så medger jag det. Den styrka som leder till framgång är min ärlighet mot mig själv, inte min perfektionism.

* ”Personlighetsstörning” är den medicinska termen men jag föredrar den mindre stigmatiserande termen ”personlighetsprofil”.

Berättelsens bakgrund

Som en del av kampanjen #VärdHjälp samlade vi in studerandes berättelser om att söka hjälp och utmaningar som är förknippade med det. Vi publicerade berättelserna under kampanjtiden 12–23.4.2021 för att visa hur mångfacetterade upplevelser studerande har fått då de sökt hjälp. Den här berättelsen publicerades som den femte av sammanlagt sju berättelser. Du hittar de andra berättelserna på kampanjsidan. Mareike deltog också i en Instagram livesändning 17.4.

Med kampanjen #VärdHjälp kring Dagen för psykisk hälsa bland studerande ville vi uppmuntra unga och studerande att dela med sig av sina erfarenheter. Framför allt vill vi uppmana dig att söka hjälp närhelst du upplever dig behöva det.

Då du önskar dig stöd finns det hjälp att få. Viktigast är att du inte grubblar ensam. Du hittar olika aktörer, som erbjuder hjälp till studerande och unga i livets olika utmaningar, enligt kategori på vår webbsida.