Jag kom ut som transsexuell när jag började gymnasiet. Jag räknade med att möta en del kasuell transfobi, påträngande frågor och att ibland bli felkönad på grund av skolans system.

Något som man talar mindre om, och som jag därför inte hade förberett mig för, är hur ofta du måste komma ut ur skåpet när både ditt namn och kön är fel på pappret.

De flesta skolor använder nuförtiden Wilma-systemet för att kommunicera med eleverna och för att till exempel göra läsordningar och kursplaner. Jag vet inte om felet ligger hos Lahtis informationsförvaltning eller Lahtis stad, men det går i alla fall inte att ändra sitt eget namn i Wilma.

Ditt deadname – alltså en transpersons födelsenamn – är synligt för alla lärare och elever i hela skolan.

Så under de senaste åren har jag vid varje kursstart fått skicka ett meddelande till läraren, där jag förklarar min situation och ber hen att använda mitt riktiga namn inför klassen i allt från namnupprop till gruppindelning. Förutom att det är psykiskt tungt för mig, försvårar det också lärarens arbete då hen utöver allt annat ska komma ihåg att använda mitt riktiga namn, trots att det fortfarande står fel namn på hens lista.

Förståeligt nog har en del lärare ibland missat att använda mitt riktiga namn. Fast ett par besvärligare individer har försagt sig såpass ofta, att jag inte längre tror att det handlar om misstag.

Men vad kan jag, som tillhör en minoritet bland eleverna, göra när en lärare så enkelt kan förklara sina försägningar med det namn som står i Wilma?

Om det skulle räcka med att hela tiden komma ut ur skåpet inför lärarna skulle det hela kanske ändå vara drägligt. Men ditt gamla namn sprids också till de andra eleverna.
I skolan används programvaran Office 365. Alltså Word, Powerpoint, Teams, osv, där inloggningsuppgifterna är de samma som i Wilma. Redan under första året i gymnasiet – innan coronan – hade jag börjat undvika kurser med grupparbeten, eftersom jag inte ville behöva förklara varför mitt namn i Office inte var det samma som jag presenterat mig med. När coronan slog till och distansundervisningen började blev situationen ännu värre: i våra Teams-möten kunde alla kursdeltagare bara se mitt gamla namn på sin skärm.

Efter min första distanstimme i filosofi ringde min lärare, som har stött mig under hela gymnasietiden, och frågade: ”Är det faktiskt så att jag inte kan ändra ditt namn här på Teams?” Jo, så är det.

De enda alternativen som kvarstod var att antingen sluta delta i undervisningen eller att avslöja mitt döda namn för hela skolan. Jag tänker bli klar i tid, så att sluta delta fungerar inte.

Också i elevkårens evenemang är mitt döda namn framme hela tiden. Till exempel när abiturienterna blev bjudna på kaffe och mockarutor, skulle var och en berätta sitt namn innan man fick en bakelse, så att ingen tog fler mockarutor än räknat. Om jag ville delta i evenemanget skulle jag alltså behöva förklara för eleven, som ansvarade för bakverken, varför namnet på listan från Wilma inte stämde överens med min riktiga identitet.

Jag bestämde mig för att inte delta i flera sådana evenemang. Om jag vill ha mockarutor kan jag baka hemma. Och då behöver jag inte utsätta mig för fara.

Som transperson blir man lätt utsatt för hatbrott, särskilt när skolan praktiskt taget ropar ut din identitet för hela elevkåren.

Vad om någon, som jag fick förklara mig för till exempel i ett grupparbete, hade varit transfientlig och börjat förfölja mig?

Att jag är transsexuell har aldrig varit någon hemlighet. Jag är transaktivist och redaktör för nättidskriften Kehrääjä, och försöker inte exakt dölja min identitet. Det stör mig inte att svara på frågor så länge de inte är spydiga utan bottnar i ett genuint intresse.

Men jag anmälde mig aldrig som frivillig till att ständigt behöva komma ut ur skåpet och förklara mig, eller till att mitt döda namn sprids inför allmänheten. Detta skedde utan mitt samtycke – bara för att jag är transperson. Jag ville bara gå gymnasiet i fred. Så gick det inte.

 

Bakgrundsfakta: Varför förföljs man av sitt deadname?

Ett födelsenamn som inte motsvarar en persons uppfattning av sitt eget kön kan fortsätta finnas i myndigheternas register av olika anledningar. Det är inte alltid möjligt för en person att byta namn eftersom myndigheterna inte nödvändigtvis godkänner ett namn på grund av personens juridiska kön. För närvarande krävs i Finland bland annat 18 års ålder och flera läkarutlåtanden för en juridisk bekräftelse av kön. Att byta namn kan också vara förhållandevis dyrt i en ung persons ekonomiska situation, och handläggningstiden är lång. Dessutom kan en persons nära krets ha en negativ inställning till namnbytet.

I princip kan den som har fyllt 15 år ansöka om namnbyte med särskilda skäl. Om namnet är sådant att det uppfyller kriterierna kommer det att godkännas. Föräldrarnas synpunkter tillfrågas, men myndigheterna handlar oftast i enlighet med personens egen ståndpunkt. Om personens könsidentitet är icke-binär kan hen vilja ha ett könsneutralt namn. Det är möjligt att få det, men ett tredje juridiskt kön saknas ännu i lagstiftningen.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *